Ett sätt att skriva tydliga brukstexter är att vara konsekvent. Använd samma ord för samma sak genom hela texten. Kallar du ditt arbetsredskap för dator och pc om vartannat kan läsarna bli förvirrade och undra om det handlar om två olika saker.
Den här rekommendationen kan ibland förvirra till exempel journalister, som har lärt sig att variera ordvalet för att skapa en levande text. Och det är också en utmärkt princip – ett reportage eller liknande blir lätt tråkigt om det innehåller en massa upprepningar och likadana formuleringar. Så hur förhåller sig de här två principerna till varandra? När ska man vara konsekvent och när ska man variera sig?
Skilj mellan fack- och skönlitteratur
Förenklat kan man säga att facktexter behöver vara konsekventa och entydliga för att bli begripliga. Skönlitterära texter, inklusive viss journalistik, vinner däremot på variation. Det resonemanget är som sagt förenklat, och det finns en skala med alla varianter däremellan. Längst ut på den ena änden av skalan hittar vi instruktioner och manualer, där det är extra viktigt att vara konsekvent så att läsarna inte missförstår vad de ska göra. I den andra änden av skalan finns poesi, där variationen kanske i vissa fall är själva meningen med texten.
Vem ska läsa texten och varför?
Det finns många texter där det inte är självklart vilken princip som är viktigast. Journalistiska texter kan befinna sig längs nästan hela skalan. Ett reportage vinner på variation, medan ekonomisidorna behöver ha konsekvent terminologi. Precis som i alla texter behöver du fråga dig vem du skriver texten för och varför. Vad är syftet med texten? Ska den underhålla eller vara estetisk? Då vinner den på variation. Ska den svara på läsarnas frågor? Då är konsekvens viktigare. Vilken princip du ska välja kan alltså variera, men se till att du gör ett medvetet val.
