Ordet man kan kallas för ett allmänt pronomen och är ett mycket användbart ord i vårt svenska språk. Vi kan använda det när vi inte syftar på någon särskild person utan snarare på människor i allmänhet, i ordspråk till exempel: ”Man ska inte ropa hej förrän man har kommit över bäcken.” Det kan också användas med betydelsen jag: ”Man är väl inte född igår.”
En del skribenter använder även man när de syftar på någon tidigare nämnd eller underförstådd person. Och här blir det ofta otydligt: ”Man efterfrågar ett samarbete genom vilket utvecklingsavdelningen kunde skapa de kontaktytor mot andra avdelningar som man eftersträvar.”
Vem är det egentligen som efterfrågar? Och vem är det som eftersträvar? Skribenten borde förmodligen ha skrivit så här: ”Utvecklingsavdelningen efterfrågar ett samarbete för att kunna skapa de kontaktytor som de eftersträvar.”
När du syftar på en person eller en speciell grupp av personer blir det klarare vilka du syftar på om du skriver hon, han eller de än om du skriver man. Skriv alltid ut i klartext vem som gör vad, så blir texten tydligare och lättare att ta till sig.
Ett annat problem kan uppstå när vi låter man syfta på flera olika personer i samma textavsnitt. Om jag i ett och samma stycke använde ordet man när jag menade jag, jag och mina yrkeskolleger, människor i allmänhet, de anställda på ett visst företag och språkbrevets läsare så lovar jag att du skulle bli förvirrad.
