Reglerna för när ett adjektiv ska sluta på -a eller -e är inte entydiga. Vilka rekommendationer finns i dag?
Snälle om män, snälla om kvinnor
De flesta språkbrukare använder e-formen (snälle) när ordet syftar på en man och a-formen (snälla) när ordet syftar på en kvinna. Men det finns många undantag. I en del dialekter används, åtminstone i talspråket, antingen e-formerna eller a-formerna genomgående. Många värmlänningar använder till exempel alltid snälle, medan man i stora delar av Norrland använder snälla, oavsett om ordet syftar på en man eller en kvinna.
Snälla i könsneutrala konstruktioner
Ännu svårare blir det när man inte vet om ordet syftar på en man eller en kvinna. Boken Jämställt språk av Karin Milles (utgiven av Språkrådet) rekommenderar ”försiktigtvis” att man använder a-formerna i könsneutrala konstruktioner. De ”har starkt fäste i mångas talspråk. De har också ett större användningsområde, då de kan användas när man omtalar saker och ting, och de är också formen i plural. Det här gör att a-formerna kan sägas vara normen, medan e-formerna i någon mån är att se som specialfall och därför mindre lämpade att använda som könsneutral form.” För den som vill fördjupa sig rekommenderar jag Språkriktighetsboken, som innehåller en artikel om det, men den utmynnar tyvärr i långa och krångliga rekommendationer.
Språkrådets rekommendation gör att jag har döpt min företagarhandbok till Den snälla företagaren (uppdatering: numera onlinekursen Den snälla företagaren). Det betyder alltså inte att jag anser att snälla företagare alltid är kvinnor, utan att jag använder a-formen snälla som den könsneutrala formen.
